Solmisation

Solmisation^[1][2] (ibland solmisering^[3]) är att namnge tonerna i en durskala eller diatonisk skala med stavelser ämnade att uttala och sjunga. I europeisk musik introducerades tekniken i början 1000-talet av Guido av Arezzo,^[1] genom hans namngivning av hexakorden. Den vanligaste formen för namngivning av toner är^[4]

1. do (ursprungligen ut)
2. re
3. mi
4. fa
5. sol
6. la
7. ti (ibland si)

I denna artikel

används tonnamnen

B♭ och H.

Se olika skrivsätt.

Ursprungliga solmisationsorden, föreslagna av Guido av Arezzo.

vilka betecknade skalans sex första toner (c, d, e, f, g och a). På 1500-talet tillkom stavelse si för den sjunde tonen (h).^[4] Stavelse ut utbyts ofta mot do. I vår tid används tonstavelserna i de flesta musikpedagogiska system, till exempel tonic sol-fa, tonika-do och Jaques-Dalcrozes solfège.^[5]

I andra kulturers musik, till exempel den indiska, har man på liknande sätt infört en egen solmisering som märks i musikformen raga.

Se även

• Musikteori
• Solresol