hut

Se även hutt och Hut.

Svenska

Substantiv

hut n

1. (oböjligt; i vissa uttryck) det att skämmas, att uppföra sig ordentligt eller att visa hövlighet och respekt

   Barn ska lära sig att veta hut!

   Det här var en betydligt mer komplicerad fråga än några snorungar som inte visste hut.

   Kanske är det dock för mycket begärt att kräva hut, hyfs och vanlig politisk anständighet av två riksdagsmän.

   Fraser: hut och hyfs, ha ingen hut, lära hut, veta hut

   Besläktade ord: huta, hutlös

   Etymologi: Substantivet hut är besläktat med verbet huta (också med varianten åthuta), som betyder att säga till, tillrättavisa, korrigera.^[1] Möjligen urbesläktat med hot, hota