kompanjon

Svenska

Substantiv

Böjningar av kompanjon	Singular		Plural
utrum	Obestämd	Bestämd	Obestämd	Bestämd
Nominativ	kompanjon	kompanjonen	kompanjoner	kompanjonerna
Genitiv	kompanjons	kompanjonens	kompanjoners	kompanjonernas

kompanjon

1. följeslagare; vidare kamrat, kumpan; någon associerad etc
2. (överfört) bolagsman

   Kompanjon kallas den person med vilken man driver ett gemensamt, ekonomiskt företag - man driver det 'i kompanjonskap'.

Sammansättningar: kompanjonskap

Etymologi: Av franska compagnon,^[1] av latinska com (”tillsammans med”, likvärdigt svenska kon-) + panis (”bröd”); alltså ”någon som man delar bröd med”.^[2] Jämför kompis.

Besläktade ord: kompani, kompis, kumpan

Översättningar

följeslagare; kumpan; associerad

• engelska: companion ^(en)
• tyska: Kompagnon ^(de)