nock

Svenska

Adverb

nock

1. (dialektalt) nog

Substantiv

Böjningar av nock	Singular		Plural
utrum	Obestämd	Bestämd	Obestämd	Bestämd
Nominativ	nock	nocken	nockar	nockarna
Genitiv	nocks	nockens	nockars	nockarnas

nock

1. (byggnadsteknik) vågrät kant överst på ett (sadel)tak

   Synonymer: taknock, takkrön, takås

   Sammansättningar: nockhöjd, nockpanna

2. yttersta rullen på en vinsch
3. ände av en pil där det finns en skåra som svarar mot bågsträngen
4. (förbandsteknik) urtag i en bjälke för sammanfogning
5. skåra (krok) på slända
6. krok på vinge på spinnrock; den mängd garn som spinns innan tråden flyttas till nästa nock (krok)
7. stift (nål, krok) i en karda (eller på valsen till en kardmaskin)

   Lägg underkardan på vänster ben, så att nocken vänds uppåt och handtaget är vänt från kroppen.

   Man håller kardorna mot varandra med skaften inåt, och gnider nockorna emot varandra, tills ullen har samlat sig i en rulle.

   Synonymer: kardstift

8. utstickande tråd (uppklippt ögla) i en rya; lugg, ruggad yta på textil (på hattar)

   Varianter: nocka

   Användning: Betydelse 7–8: Varianten nocka, nockor används om individuella trådar; nock om kollektivet, ytan

9. (sjöfart) yttersta änden på rundhult (som bom, gaffel, eller rå)

   Sammansättningar: bomnock, rånock

Etymologi: Av medellågtyska nok, nokke.^[1]

Översättningar

1. vågrät kant överst på ett (sadel)tak

• engelska: ridge ^(en)
• finska: harja ^(fi)
• portugisiska: cumeeira ^(pt) f
• tyska: Dachfirst ^(de) m

2.

3. ände av en pil där det finns en skåra som svarar mot bågsträngen

• engelska: nock ^(en)
• finska: nokki ^(fi)

4.

5.

6.

7. stift som sitter på ett hjul

• tyska: Nocke ^(de) f

8.