![cover image](https://wikiwandv2-19431.kxcdn.com/_next/image?url=https://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/thumb/2/29/Elder_futhark_inscriptions.png/640px-Elder_futhark_inscriptions.png&w=640&q=50)
Äldre futhark
äldre 24-typiga samgermanska runraden brukad under första millenniets första halva / From Wikipedia, the free encyclopedia
Äldre futhark (av de inledande runorna: ᚠᚢᚦᚨᚱᚲ, fuþark),[not 1] även kallad 24-typiga- eller samgermanska runraden, bland flera namn, var ett en germansk skriftsystem i form av en runrad (futhark) som nyttjades för de nordgermanska och västgermanska dialekterna från första seklet efter Kristus till början av vikingatiden. Inristningar har hittats på fynd som smycken, söljor, verktyg, vapen, och även runstenar i Skandinavien.
- För en överblick av alla runraderna och dess bruk, se Futhark.
24-typiga runraden / äldre futhark | |||||||||||||
![]() Karta över runfynd med den äldre runraden runor. | |||||||||||||
|
Runraden är den äldsta kända dito och består av 24 runor indelade i tre ätter (grupper) om åtta runor i varje – Frejs ätt, Hagals ätt och Tyrs ätt – döpta efter var ätts begynnelseruna.[1] ᚦ-runan motsvarar Þ, θ eller ð (som engelska diagrafen -th-). ᛇ-runan översätts bland annat som ï eller æ och kan ha varit en diftong eller vokal såsom ɪ. ᛉ-runan var desamma som z på urgermanska men utvecklades till /r₂/ (skorrande r) på urnordiska och översätts som ʀ. Resten av bokstäverna motsvarar runornas uttalade ljud huvudsakligen.
Frejs ätt | Hagals ätt | Tyrs ätt | |||||||||||||||||||||||
---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
ᚠ | ᚢ | ᚦ | ᚨ | ᚱ | ᚲ | ᚷ | ᚹ | ᛬ | ᚺ | ᚾ | ᛁ | ᛃ | ᛇ | ᛈ | ᛉ | ᛊ | ᛬ | ᛏ | ᛒ | ᛖ | ᛗ | ᛚ | ᛜ | ᛞ | ᛟ |
f v |
u y |
þ ð |
a ã |
r | k | g | w | h | n | i | j | ï é |
p | z ʀ |
s | t | b | e ä |
m | l | ŋ ng |
d ð |
o å ö |
Allteftersom de forngermanska språken utvecklades genomgick äldre futhark så småningom modernisering. De anglofrisiska språken utökade runraden periodvis med fler runor för att täcka fler ljud, vilket gav upphov till den 28-typiga anglofrisiska runraden (senare: 34-typiga anglosaxiska runraden). I Skandinavien började runraden istället förenklas under det sena 700-talet genom att minska antalet runor och låta runor representera flera ljud istället, vilket gav upphov till den 16-typiga yngre runraden. Bådadera var i bruk fram till högmedeltiden varefter kunskap om hur man läste och skrev med äldre runraden glömdes bort. Runor från den yngre nordiska uppsättningen fortsatte användas i Sverige för privatbruk fram till slutet av 1800-talet men avkodning av den äldre runraden kom inte att ske förrän 1865 när den norske akademikern Sophus Bugge tog sig an arbetet.[2]