djur

Etimologie

Din suedeză veche diūr, care provine din limba nordică veche dýr < proto-germanică *deuzą („animal, bestie”).

Înrudit cu daneză dyr, engleză deer, faroeză dýr, djór, germană Tier, limba gotică 𐌳𐌹𐌿𐍃 (dius), islandeză dýr, neerlandeză dier și norvegiană dyr.

Pronunție

AFI: /jʉːr/
Audio^fișier

Substantiv

Declinarea substantivului djur
n.	Singular		Plural
n.	Nehotărât	Hotărât	Nehotărât	Hotărât
Nominativ	djur	djuret	djur	djuren
Genitiv	djurs	djurets	djurs	djurens

(biol., zool.) animal

Sinonime

(biol., zool.) varelse, väsen, väsende, best, (spec.) vilddjur, (spec.) kreatur, (spec.) fä, (spec.) villebråd

Antonime

(biol., zool.) människa

Cuvinte derivate

djurisk
djurliknande

Cuvinte compuse

cuvinte compuse

alfadjur
andedjur
betesdjur
björndjur
blötdjur
boskapsdjur
bytesdjur
djurens konung
djurfoder
djurkretsen
djurpark
djurplågare
djurplågeri
djurrike
djurrätt
djursjukhus
djurskyddslag
djurtandvård
djurtämjare
djuruppfödare
djurvän
djuränkling
däggdjur
flockdjur
groddjur
hardjur
hjortdjur
hjuldjur
hovdjur
hunddjur
husdjur
kattdjur

kloakdjur
klövdjur
klövjedjur
kräftdjur
kräldjur
landdjur
leddjur
lodjur
murmeldjur
mårddjur
näbbdjur
nässeldjur
odjur
pungdjur
pälsdjur
rovdjur
ryggradsdjur
ryggsträngsdjur
skadedjur
skaldjur
slaktdjur
sliddjur
spindeldjur
svampdjur
sällskapsdjur
tamdjur
toffeldjur
trumpetdjur
urdjur
vanedjur
vattendjur
vilddjur

Vezi și

arké
bakterie
fisk
fågel
insekt
reptil
svamp
växt