Ekolokalisering
From Wikipedia, the free encyclopedia
Ekolokalisering (eller ekopejling) är ett sätt att lokalisera föremål genom att skicka iväg ljudvågor och uppfatta ekon av dem[1] och därigenom kunna navigera och orientera sig fram samt hitta bytesdjur.
![Thumb image](http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/thumb/8/82/Delfinekko.gif/320px-Delfinekko.gif)
Ekolokalisering används av djur, till exempel småfladdermöss, några flyghundar, tandvalar, några näbbmöss och några grottlevande fågelarter (bland andra oljefåglar och fåglar av släktet Collocalia)[1] samt av människor med hjälp av apparater, till exempel blinda för att upptäcka hinder.
Småfladdermössens läten för ekolokaliseringen skapas i struphuvudet och de är mellan 0,3 och 100 millisekunder långa samt har en frekvens av 12 till 200 kHz. Tandvalar och flyghundar skapar däremot klickljud med tungan.[1]