Socialförsäkringsförordningen
förordning inom Europeiska unionen / From Wikipedia, the free encyclopedia
Socialförsäkringsförordningen, eller förordning (EG) nr 883/2004, är en europeisk förordning som reglerar samordningen av de sociala trygghetssystemen inom Europeiska unionen. Förordningen utgör grunden för att säkerställa rätten till social trygghet och sociala förmåner vid laglig förflyttning inom unionen, en viktig del av den fria rörligheten för personer och en grundläggande rättighet enligt stadgan om de grundläggande rättigheterna. Den utfärdades av Europaparlamentet och Europeiska unionens råd den 29 april 2004 och trädde i kraft den 20 maj 2004, men blev tillämplig först den 1 maj 2010 när en särskild tillämpningsförordning också trädde i kraft. Förordningen ersatte den tidigare socialförsäkringsförordningen från 1971, förordning (EEG) nr 1408/71, som i sin tur hade ersatt förordning nr 3 från 1958.
![]() | |||||||||||||||||||||||||||||||||||||
Socialförsäkringsförordningen | |||||||||||||||||||||||||||||||||||||
Förordning om samordning av de sociala trygghetssystemen (Text av betydelse för EES och Schweiz) | |||||||||||||||||||||||||||||||||||||
Aktnummer | Förordning (EG) nr 883/2004 | ||||||||||||||||||||||||||||||||||||
Celexnummer | 32004R0883 | ||||||||||||||||||||||||||||||||||||
Offentliggjort i | EUT L 166, 30.4.2004 | ||||||||||||||||||||||||||||||||||||
Rättslig form | Förordning | ||||||||||||||||||||||||||||||||||||
Rättsligt bindande | ![]() | ||||||||||||||||||||||||||||||||||||
Direkt tillämpligt | ![]() | ||||||||||||||||||||||||||||||||||||
Tillämpas av | Europeiska unionen samt Island, Liechtenstein, Norge, Schweiz | ||||||||||||||||||||||||||||||||||||
Utfärdat av | Europaparlamentet och Europeiska unionens råd | ||||||||||||||||||||||||||||||||||||
Rättslig grund | Art. 42, 308 FEG[1] | ||||||||||||||||||||||||||||||||||||
Relaterad lagstiftning Nuvarande och tidigare gällande lagstiftning
| |||||||||||||||||||||||||||||||||||||
Socialförsäkringsförordningen fastställer en rad bestämmelser om vilket nationellt socialt trygghetssystem som en person omfattas av, utan att påverka själva utformningen av dessa system. Huvudsyftet är att säkerställa att varje person omfattas av en och endast en medlemsstats lagstiftning åt gången, och att personer inte missgynnas vad gäller social trygghet och sociala förmåner vid utövandet av den fria rörligheten för personer.
Förordningen är direkt tillämplig inom hela Europeiska unionen. Därutöver är den även tillämplig i Island, Liechtenstein och Norge genom EES-avtalet,[2] samt i Schweiz genom ett bilateralt avtal med unionen.[3] Storbritannien omfattas inte av förordningen, men tillämpar i viss utsträckning motsvarande bestämmelser genom ett bilateralt avtal med unionen.