Arne Geijer

Karl Arne Geijer, född 7 maj 1910 i Söderala i Gävleborgs län, död 27 januari 1979 i Bromma i Stockholm, var en svensk fackföreningsledare och politiker (socialdemokrat).

Arne Geijer
Arne Geijer, 1958.
Ordförande för Landsorganisationen i Sverige (LO)
Tid i befattningen 1956–1973
Företrädare	Axel Strand
Efterträdare	Gunnar Nilsson
Ledamot av Första kammaren i Sveriges riksdag
Mandatperiod 1955–1976
Valkrets	Stockholms län och Uppsala län (1955–1970) Stockholms län (1971–1976)
Ordförande i
Utrikesutskottet (1967–1976)
Född	Karl Arne Geijer 7 maj 1910 Söderala, Gävleborgs län
Död	27 januari 1979 (68 år) Bromma, Stockholm
Gravplats	Bromma kyrkogård[1] kartor
Politiskt parti	Socialdemokratiska arbetarepartiet

Geijer är tillsammans med SAF-chefen Bertil Kugelberg en av grundarna av "den svenska modellen" och de kom att personifiera den så kallade Saltsjöbadsandan, som präglades av samarbete och samförstånd mellan arbetsmarknadens parter.^[2] Geijer var engagerad för den internationella arbetarrörelsen och för fackliga frågor världen över. Han var ordförande för Fria Fackföreningsinternationalen mellan 1957 och 65 och sedan satt han i styrelsen, fram till 1972.^[3]

Geijer var LO:s ordförande 1956–1973 och riksdagsledamot 1955–1976, ordförande i Utrikesutskottet 1967–1976 och ledamot i utrikesnämnden. Geijer var även styrelseordförande för Folksam, PKbanken samt Statsföretag AB (sedermera Procordia). Ordförande i Riksföreningen mot cancer, Cancerfonden. 1978 utnämndes Geijer till medicine hedersdoktor vid Karolinska Institutet.

Geijer arbetade på Nyhammars bruk i Dalarna innan han inledde sin politiska bana. Efter handelskurser på Brunnsviks folkhögskola blev Geijer aktiv i Metallindustriarbetareförbundet där han var studieombudsman från 1938, förbundssekreterare 1945–1948 och förbundsordförande 1948–1956.^[3] Geijer var även ledamot i 1945 års försvarskommission, Arbetarskyddsstyrelsen 1949–1953 och handelskommissionen 1948.

1955 valdes Geijer in i riksdagens första kammare och var bland annat aktiv i frågan om obligatorisk tilläggspension (ATP-frågan) vid folkomröstningen 1957. Under åren 1977–1979 var han ordförande för Pensionärernas riksorganisation, PRO.