Bernhard Eriksson

Johan Bernhard Eriksson (i riksdagen kallad Eriksson i Grängesberg senare Eriksson i Falun), född 19 april 1878 i Grangärde församling, Kopparbergs län, död 18 april 1952 i Kungsholms församling, Stockholm,^[1] var en svensk politiker (socialdemokrat). Han var sjöförsvarsminister och socialminister 1920, riksdagsledamot (andra kammaren) 1905–1936, ordförande i socialdemokraternas riksdagsgrupp 1922–1923 och 1925–1926, talman i andra kammaren 1928–1932, landshövding i Kopparbergs län 1932–1944.

Bernhard Eriksson
Sveriges socialminister
Tid i befattningen 1 juli 1920–27 oktober 1920
Statsminister	Hjalmar Branting
Företrädare	Förste innehavaren
Efterträdare	Henning Elmquist
Sveriges sjöförsvarsminister
Tid i befattningen 10 mars 1920–1 juli 1920
Statsminister	Hjalmar Branting
Företrädare	Erik Palmstierna
Efterträdare	Siste innehavaren
Ledamot av Andra kammaren i Sveriges riksdag
Mandatperiod 1906–1936
Valkrets	Kopparbergs läns valkrets (1906–1911, 1922–1936) Kopparbergs läns västra valkrets (1912–1921)
Uppdrag i riksdagen
Suppleant i bevillningsutskottet (1909–1911) Ledamot i bevillningsutskottet (1912–1914) Suppleant i utrikesnämnden (1921, 1924) Ledamot i utrikesnämnden (1922, 1923, 1925–1927) Ledamot i talmanskonferensen (1922–1926) Andra kammarens talman (1928–1932)
Ordförande i
Bankoutskottet (1923–1926)
Född	19 april 1878 Grangärde församling, Kopparbergs län
Död	18 april 1952 (73 år) Kungsholms församling, Stockholms län
Gravplats	Grängesbergs kyrkogård
Politiskt parti	Socialdemokraterna
Yrke	Järnarbetare, politiker
Ministär	Branting I

Biografi

Eriksson var ursprungligen järnarbetare vid Grängesbergs gruvbolag och invaldes 1905 i andra kammaren, där han blev en av det socialdemokratiska partiets främsta tillgångar. Han var medlem i ett stort antal kommittéer och utskott, bland annat bevillningsutskottet, statsutskottet och bankoutskottet, det senare i egenskap av ordförande 1923–1926. Bland de särskilda utskott där Eriksson anlitades, märks 1925 års försvarsutskott.

Han inträdde 1920 i Hjalmar Brantings första regering som chef för Sjöförsvarsdepartementet, och då detta drogs in 30 juni 1920 blev Eriksson chef för det nyinrättade Socialdepartementet.

År 1928 blev Eriksson talman i andra kammaren, och var från 1916 fullmäktig i pensionsförsäkringsfonden. Han tillhörde såväl den socialdemokratiska partistyrelsen som riksdagsgruppens förtroenderåd.^[2]

Privatliv

Bernhard Eriksson var son till hemmansägaren Erik Jansson och Johanna Jansson. Från 1903 var han gift med Mina Jansson (f. 1881).^[3]

Han är begravd på Grängesbergs kyrkogård.^[4]