Max av Baden

Max, egentligen Maximilian Alexander Fredrik Vilhelm, prins av Baden, född 10 juli 1867 i Baden-Baden, död 6 november 1929 i Konstanz, till 1918 arvstorhertig av Baden, var en tysk politiker som var Tysklands rikskansler från den 3 oktober till den 9 november 1918.

Max av Baden
Född	Maximilian Alexander Friedrich Wilhelm von Baden 10 juli 1867[1][2][3] Baden-Baden[4]
Död	6 november 1929[1][2][3] (62 år) Salem[5], Tyskland
Medborgare i	Storhertigdömet Baden och Kejsardömet Tyskland
Utbildad vid	Leipzigs universitet Ruprecht-Karls-Universität Heidelberg
Sysselsättning	Politiker
Befattning
Tysklands rikskansler (1918–1918) Preussens regeringschef (–1918)
Politiskt parti
partilös
Maka	Marie Louise av Hannover och Cumberland (g. 1900–1929, döden)[6]
Barn	Marie Alexandra av Baden (f. 1902) Berthold av Baden (f. 1906)
Föräldrar	Wilhelm av Baden Marie av Leuchtenberg
Utmärkelser
Elefantorden (1900) Storkors av Leopoldorden (1906) Svarta örns orden Rutkroneorden Kungliga Serafimerorden Sankt Stefansorden Sankt Olavs orden Vendiska kronans husorden Sankt Alexanderorden Hessiska Ludvigsorden Hohenzollerska husorden Andreasorden Sankt Hubertusorden Järnkorset Württembergska kronorden Zähringer Löwenorden Danilo I:s orden
Namnteckning
Heraldiskt vapen
Redigera Wikidata

Biografi

Max var son till prins Wilhelm av Baden och Maria av Leuchtenberg. Han var vidare brorson till storhertig Fredrik I av Baden och kusin till storhertig Fredrik II av Baden samt till den svenska drottningen Victoria av Baden. Då Fredrik II saknade manliga bröstarvingar var Max presumtiv tronföljare till Storhertigdömet Baden.

Han var juris doktor och till 1899 i badensisk och preussisk militärtjänst. Han var 1907–1918 president i Badens Första kammare och blev i december 1914 general i kavalleriet. Under första världskriget deltog han i Röda korsets hjälpverksamhet för krigsfångarna.

Politisk roll 1918–1919

Prins Max gjorde sig känd för sitt liberala tänkesätt och sympatier. Då mot slutet av september 1918 en parlamentarisering av regeringsmakten befanns önskvärd och fredsunderhandlingar syntes stå för dörren, föll valet på Max att som rikskansler försöka leda övergången till fred och parlamentariskt styrelsesätt. Han utsågs 3 oktober 1918 till rikskansler med några statssekreterare utan portfölj, vilka representerade mellan- och vänsterpartierna i riksdagen.

Regeringen övertog därmed de politiska ärendenas ledning från högsta krigsledningen och kejsaren. Emellertid måste Max på grund av stark påtryckning från högsta krigsledningen, mot sin personliga övertygelse, den 4 oktober till president Woodrow Wilson rikta en anhållan om vapenstillestånd. Prins Max och hans kolleger hade föredragit ett mindre kapitulationsliknande fredsanbud. Då general Ludendorff senare inför Wilsons hårda krav yrkade på fortsatt strid, vidhöll Max den en gång inslagna vägen, vilket ledde till Ludendorffs avgång 26 oktober.

Inför de allt bestämdare kraven på kejsarens och kronprinsens avsägelse av tron och tronföljd sökte Max åstadkomma en frivillig abdikation, som ännu mot slutet av oktober ansågs kunna rädda monarkin, men detta misslyckades. Under revolutionsdagen 9 november publicerades ett utkast till abdikation som kejsaren inte undertecknat under förvirringen på förmiddagen. Prinsens roll i detta har varit omstridd. Rikskanslersposten överlämnade han samma dag till socialdemokraten Friedrich Ebert. Ebert erbjöd Max rollen som riksföreståndare tills en ny statsform bestämts men han avböjde och drog sig tillbaka till privatlivet på slottet Salem i Baden. 22 november samma år avstod han också från sina tronföljdsanspråk för huset Zähringen i Baden.

På Salem lät han sin tidigare medarbetare Kurt Hahn grunda en internatskola. Efter att kusinen Fredrik II dog 1928 blev prins Max överhuvud för den detroniserade ätten.

Familj

Max gifte sig år 1900 med Marie-Louise av Cumberland och Hannover (1879-1948), som var dotter till hertig Ernst August av Cumberland samt dotterdotter till Kristian IX av Danmark och sondotter till Georg V av Hannover.

Max av Baden med hustru och barn.

Barn:

1. Maria Alexandra (1902-1944), gift med Wolfgang av Hessen-Kassel.
2. Berthold, markgreve av Baden (1906-1963), gift 1931 med Theodora, prinsessa av Grekland och Danmark (1906-1969); dotter till Andreas av Grekland och Danmark och Alice av Battenberg; Theodora var syster till den brittiske prinsgemålen Philip, hertig av Edinburgh och systerdotter till drottning Louise av Sverige.

Antavla

8. Karl Fredrik av Baden

4. Leopold av Baden

9. Luise von Geyersberg

2. Wilhelm av Baden

10. Gustaf IV Adolf av Sverige

5. Sofia Wilhelmina av Sverige

11. Fredrika av Baden

1. Max av Baden

12. Eugène de Beauharnais

6. Maximilian av Leuchtenberg

13. Augusta av Bayern

3. Maria av Leuchtenberg

14. Nikolaj I av Ryssland

7. Maria Nikolajevna av Ryssland

15. Charlotte av Preussen

Utmärkelser

• Riddare av Serafimerorden, 24 april 1902.^[7]