Ukraina
republik i Östeuropa Från Wikipedia, den fria encyklopedin
Ukraina (ukrainska: Україна/Ukrajina, uttal: [ʊkrɐˈjinɐ]
(
lyssna)) är ett land i Östeuropa. Det har landgräns mot Rumänien, Moldavien, Ungern, Slovakien, Polen, Belarus och Ryssland. I söder har landet kust mot Svarta havet.
| Ukraina Україна Ukrajina |
||||||
|---|---|---|---|---|---|---|
|
||||||
| Valspråk: Volja, Zlahoda, Dobro (ukrainska för "Frihet, enighet, godhet") |
||||||
| Nationalsång: Ще не вмерла Україна (Sjtje ne vmerla Ukraina) (svenskaː Ännu lever Ukraina) |
||||||
 |
||||||
| Huvudstad (även största stad) | Kiev | |||||
| Officiellt språk | Ukrainska | |||||
| Statsskick | Republik | |||||
| - | President | Volodymyr Zelenskyj | ||||
| - | Premiärminister | Denys Sjmyhal | ||||
| Självständighet | Från Sovjetunionen | |||||
| - | Deklarerad | 24 augusti 1991 | ||||
| - | Erkänd | 1 december 1991 | ||||
| Area | ||||||
| - | Totalt | 603 700 km²Inklusive Krim (43:e) | ||||
| - | Vatten (%) | försumbart | ||||
| Demografi | ||||||
| - | januari 2022 års uppskattning | 43 466 822[a][1] (36:e) | ||||
| - | Befolkningstäthet | 73,8 inv./km² (115:e) | ||||
| BNP (PPP) | 2023 års beräkning | |||||
| - | Totalt | ▼ 444,2 miljarder USD[2] (51:a) | ||||
| - | Per capita | ▼ 13 901 USD[2] (107:e) | ||||
| BNP (nominell) | 2023 års beräkning | |||||
| - | Totalt | ▼ 148,7 miljarder USD[2] (60:e) | ||||
| - | Per capita | ▼ 4 654 USD[2] (114:e) | ||||
| HDI (2021) | ▲ 0,773[3] (77:e) | |||||
| Valuta | Hryvnia (UAH) |
|||||
| Tidszon | EET (UTC+2) | |||||
| - | Sommartid | EEST (UTC+3) | ||||
| Topografi | ||||||
| - | Högsta punkt | Hoverla, 2 061 m ö.h. | ||||
| - | Största sjö | Dnistrovskyj liman | ||||
| - | Längsta flod | Dnepr, 2 280 km | ||||
| Kör på | Höger | |||||
| Nationaldag | 24 augusti | |||||
| Nationalitetsmärke | UA | |||||
| Landskod | UA, UKR, 804 | |||||
| Toppdomän | .ua | |||||
| Landsnummer | 380 | |||||
| Krim deklarerade sin självständighet 11 mars 2014, men detta är ännu inte internationellt erkänt[4] | ||||||
Landet är till ytan det näst största i Europa efter Ryssland – när Frankrikes, Danmarks och Turkiets utomeuropeiska delar inte räknas in – och det största landet helt och hållet beläget i Europa.[5] Ukrainas territorium befolkades för 44 000 år sedan,[6] och landet har nämnts som plats för både tämjandet av hästen[7] och indoeuropéernas urhem.[8]
Under medeltiden blev området ett centrum för östslavisk kultur, i form av den stora staten Kievrus (Kievriket). Efter att den staten upplöstes under 1200-talet blev området omstritt och ofta uppdelat mellan de olika grannstaterna. Kosackkulturen hade delvis storhetstid med viss autonomi under Hetmanatet (1649–1775), men det blev aldrig en självständig nation. Området blev en nationell enhet (delvis sammanfallande med språket i området) först genom bildandet av den kortvariga Ukrainska folkrepubliken (1918–1921) och sedan som en Sovjetrepublik under 1900-talet. Kärnkraftsolyckan i Tjernobyl 1986 väckte ett folkligt missnöje med det sovjetiska styret och olika grupper började arbeta för större politisk frihet, medborgerliga fri- och rättigheter, och miljöskydd.[9]
Ukraina utropade sig som självständig stat den 24 augusti 1991, efter att konservativa motståndare till Michail Gorbatjovs reformer gjort ett misslyckat kuppförsök i Sovjetunionen. Kommunistpartiet i Ukraina förbjöds samma månad. Den 1 december 1991 hölls en folkomröstning om självständighet då en överväldigande majoritet som representerade alla delar av befolkningen stödde Ukrainas självständighet.[9] Sovjetunionen upplöstes formellt den 31 december 1991,[10] efter en överenskommelse den 8 december 1991 mellan Ryssland, Ukraina och Belarus om att bilda Oberoende staters samvälde (OSS).[9]
Stora delar av Ukraina är bördigt jordbruksland. År 2011 var landet världens tredje största spannmålsexportör.[11] Ukraina har en välutvecklad tillverkningsindustri, särskilt inom flygsektor och verktygsproduktion. Landet är uppdelat i 24 oblast (provinser), den autonoma republiken Krim och två städer med särskild status: Kiev (huvudstad/största stad) och Sevastopol (innan 2014 uthyrd som bas för Rysslands svartahavsflotta i ett avtal löpande till 2042[12]). Ukraina styrs av en president och en premiärminister med regering, med separata lagstiftande (Verchovna Rada) och juridiska enheter. Landet har, alltsedan Sovjetunionens upplösning, en av Europas största försvarsmakter med 209 000 soldater i aktiv tjänst 2021.[13]
Ukraina har omkring 46 miljoner invånare, varav nära 78 procent år 2001 var etniska ukrainare. Bland minoriteterna finns ryssar (17 procent år 2001), belarusier, ungrare och rumäner.[14] Ukrainska är officiellt språk i landet, skrivet med det ukrainska alfabetet, som är en variant av det kyrilliska alfabetet. Det nära besläktade ryska språket är också vitt spritt i större delen av landet och används minst lika mycket av landets massmedier. Dominerande religion är östligt ortodox kristendom, vilken starkt påverkat arkitekturen, litteraturen och musiken.
Ukrainas inrikespolitik har alltsedan självständigheten präglats av motsättningar mellan väst- och östorienterade krafter. En utbredd korruption har motverkat reformer av det ekonomiska systemet. Motsättningarna ledde 2004 till den orangea revolutionen och 2014 till Euromajdan, där massprotester från oppositionen resulterade i politiska omvälvningar. När Euromajdan ledde till att den proryske presidenten avsattes genomförde Ryska federationen, delvis med hjälp av lokala proryska krafter, en ockupation och annektering av Krim i det som kallas Krimkrisen. I Donetsk och Luhansk stödde Ryssland proryska krafter bland annat militärt, vilket ledde till den ännu pågående konflikten i östra Ukraina. Rysslands aggressioner mot Ukraina har resulterat i omfattande sanktioner mellan främst Europeiska unionen/USA och Ryssland men även mellan Ukraina och Ryssland.
Under 2021 och tidigt 2022 har Ryssland förnyat sina politiska påtryckningar på Ukraina, inklusive politiskt erkännande av de ukrainska utbrytarrepublikerna Donetsk och Lugansk och utplacering av ryska trupper i området.[15][16]
Den 24 februari 2022 inledde Ryssland en fullskalig invasion av Ukraina.[17] Denna har mötts av kraftiga reaktioner från omvärlden.
Namnet Ukraina var under senare delen av 1500-talet en beteckning för området väster om floden Dnepr.[18] Vetenskapen tvistar om namnet ursprungligen betydde "gränsland" eller "hemland".[19]
Området kallades som oftast vid denna tid för Lillryssland. Det var det namn som Storfurstendömet Litauen hade på 1300- och 1400-talet. Delar av Storfurstendömet Litauen blev senare en del av Tsarryssland och Kejsardömet Rysslands territorium Lillryssland. Vid den tiden tog storfurstendömena[vilka?] varsin metropolit (huvudstadsbiskop) men var ändå besläktade, eftersom båda till stor del låg i det område som tidigare tillhört Kievriket. Benämningen skilde Lillryssland från Storryssland, det vill säga Moskvariket (Storfurstendömet Moskva), det som senare blev Ryssland[20]. Det var Peter den store som ändrade namnet på sitt imperium från Storfurstendömet Moskva till Kejsardömet Ryssland, vilket stärkte den historiska kopplingen till Kievriket.[21][förtydliga] Dagens ryska och ukrainska historiker är oense om huruvida Ryssland kan anses ha sina historiska rötter i Kievriket.
_ru.svg)
Förhistorien och Kievrus
Jamnakulturen hade sitt utbredningsområdet i dagens Ryssland, Ukraina och Rumänien på den Pontisk-kaspiska stäppen mellan 3 500 och 2 200 f.Kr. Den var övervägande nomadisk, men i närheten av floder och invid ett fåtal befästa städer förekom även åkerbruk.[22]
Arkeologer har funnit rester av en gammal civilisation av iranskspråkiga skyter i dagens Ukraina och vid Rumäniens kust mot Svarta havet. Den förmodas ha funnits omkring 800 f.Kr.
Under Romarrikets tid stod större delen av Ukraina utanför riket då romerska rikets nordöstra gräns gick vid nuvarande Rumäniens nordgräns. Ukraina beboddes av sarmater (ett folkslag med huvudsakligen iranskt ursprung), och en del av sarmaternas rike kallades Skytien. Sarmaterna korsade ofta gränsen och krigade. Mellan år 488 och 800 var större delen av dagens Ukraina behärskat av turkfolket khazarerna. Kievrus (Kievriket) uppstod på 800-talet och kristnades år 988. Kievriket lades dock under 1200-talet i ruiner av de framstormande mongolerna.
Under polsk-litauisk dominans
Kievrus delades cirka 1240 i tre delar: i väst mellan Storfurstendömet Litauen (som även hade dagens Belarus som maktbas) och senare Polsk-litauiska samväldet, som då dominerade västligaste delen av dagens Ukraina, och i öst av mongolerna.[förtydliga] Till en början åtnjöt de ukrainska delarna religiös och politisk frihet. Efter hand började polska herremän lägga under sig ukrainska landområden och försöka tvinga befolkningen att övergå från den grekisk ortodoxa tron, som man haft sedan 988, till katolicismen.
På grund av ett växande antal konflikter med tatarer och osmaner från Krimkhanatet, uppstod spontant beväpnade grupper benämnda kosacker.[förtydliga] Kosack betyder fri man, eller nomad, på turkiska språk.[23] Zaporogkosackerna var de mest kända av dessa grupper. De ledde flera uppror på 1600-talet mot såväl tatarer och osmaner som polacker och andra.
Polen, kosacker och Ryssland
År 1648 inleddes ett nytt uppror[förtydliga] som skakade Polen i grunden. Vid fördraget i Perejaslav år 1654 slöt man[vem?] förbund med ryska tsaren Aleksej Michajlovitj i Moskva. Hetman Bohdan Chmelnytskyj[vem?] ville undgå polskt förtryck och valde då det grekisk-ortodoxa Moskva som bundsförvant. I rysk, och inte minst sovjetisk, historieskrivning talas ofta om att Ukraina och Ryssland i och med detta avtal återförenades, medan dagens ukrainska historieskrivning gör gällande att länderna aldrig hade varit förenade förut.[källa behövs]
Under det stora nordiska kriget invaderade Sverige området, men den svenska armén, som tagit hjälp av kosackhetmanen Ivan Mazepa, besegrades år 1709 i slaget vid Poltava. Från slutet av 1700-talet, under Katarina II:s dagar, krossades kosackerna fullständigt och de etniskt ukrainska områdena kom då helt under Kejsardömet Ryssland. I juni år 1775 omringades zaporogkosackernas Sitj av Katarina II:s styrkor. I slaget blev kosacklägret jämnat med marken och kosackerna dödades eller fördes bort i fångenskap. Kosackernas ledare, kosjovyj (härläger-chef) Petro Kalnysjevskyj, internerades i klostret på Solovetskijöarna. Han tillbringade 25 år i fångenskap, fram till sin död 1803. Den jord kosackerna hade ägt delades ut till ryska adelsmän eller till utländska nybyggare av främst tysk börd men också av serbiskt, bulgariskt och ungerskt ursprung. Även en grupp svenskar kom den 1 maj 1782 att bilda en bosättning vid Dnjeprs västra strand norr om Cherson. Byn kom att kallas Gammalsvenskby, och där kan vissa än idag tala svenska och viss undervisning sker på svenska.[källa behövs]
En grupp på 5 000 zaporogkosacker flydde[när?] över den osmanska gränsen, som då var belägen vid det nuvarande Moldavien. De stannade i staden Bilhorod ovanför Dnestrs delta och sände därifrån en diplomatisk mission till den osmanske sultanen med en anhållan om att få bli osmanska undersåtar, något som beviljades dem. Sultanen lät dem bygga det Nya Sitj på ett antal öar i Donaudeltat. Nya Sitj växte snabbt och på bara ett år hade kosackhären ökat från 5 000 man till 7 000 man, tack vare flyktingar från Katarina den II:s Ryssland och från de polskstyrda delarna av de etniskt ukrainska områdena på floden Dneprs högra strand. Den ryska regeringen i Moskva ogillade utvecklingen och försökte stävja den genom att utlysa amnesti för flyktingarna och utöva diplomatiska påtryckningar på osmanerna. Man lät också styrkor av ryska donkosacker, de så kallade Nekrasovkosackerna, som i början av 1700-talet bosatt sig bortom Donau, anfalla Nya Sitj.[24]
Den ukrainska nationalismen på 1800- och 1900-talet
På samma sätt som på många andra platser i Europa inleddes under 1800-talet en allt starkare nationell rörelse mot ukrainsk självständighet. Denna rörelse var starkt influerad västerifrån, från Polen men också från spillrorna av det allt snabbare sönderfallande Österrike-Ungern. Flera slaviska folk, som tjecker, slovaker och serber krävde vid samma tid sin självständighet. De ukrainska nationalisterna, som hade sin bas i västra Ukraina, har en besvärande historia i relationen till judar på grund av att ett stort antal judar mördades av ukrainska nationalister under pogromer i början av 1900-talet och under andra världskriget.[källa behövs]
.jpg)
Ryska revolutionen och landets uppdelning
Under ryska revolutionen bildades Folkrepubliken Ukraina den 17 mars 1917. De ukrainska partierna och icke-statliga organisationerna upprättade den centrala radan, Ukrainas centrala råd (ukrainska: tsentralna rada). Radan leddes av historikern Mychajlo Hrusjevskyj. I takt med att radans makt växte så blev trycket på den tillfälliga ryska regeringen större och större att erkänna radans auktoritet. I juli 1917 skedde detta och Ukraina blev en självständig del av Ryssland. Efter den bolsjevikiska oktoberrevolutionen 1917 vägrade radan att erkänna det nya styret och utropade Folkrepubliken Ukraina, som skulle ingå i en federation tillsammans med ett framtida, demokratiskt Ryssland. Samtidigt utnämnde bolsjevikerna Ukraina till en sovjetrepublik och utsåg en egen ledning för republiken, som dock ännu inte hade kontroll över det ukrainska territoriet. I januari 1918 började bolsjevikernas trupper att marschera mot Kiev, vilket fick den centrala radan att utropa fullständig självständighet för hela Ukraina den 22 januari.[25]
Som en följd av freden i Brest-Litovsk i mars 1918 tvingades bolsjevikerna att dra tillbaka sina trupper från Ukraina. Rada-regeringen fick stöd av Tyskland och Österrike-Ungern i samband med fredsavtalet. Dessa ansåg dock att radan var för långt åt vänster och i april 1918 genomfördes en tyskstödd statskupp som tog general Pavlo Skoropadskyj till makten som hetman över Ukraina. Den konservativa regeringen innehade makten fram till december 1918, då centralmakternas trupper drogs tillbaka från Ukraina och landet invaderades av bolsjevikiska styrkor. Sovjetrepubliken Ukrainska SSR - som utropats året innan - fick full kontroll över stora delar av det ukrainska territoriet. I slutet av 1918 hade dock ledare i de västra delarna av Ukraina utropat en egen stat: Västra Ukrainas Folkrepublik. Under 1919 togs ett beslut att ena de två republikerna, men det genomfördes aldrig.[25]
Den nya staten Polen hävdade överhöghet över hela Galizien, vilket innebar att den västra republiken kom att uppgå i Polen.[förtydliga] Samtidigt rasade inbördeskrig mellan röda, vita och olika anarkistiska arméer i den östra republiken. Tidigt under 1920 hade den röda armén kontroll över stora delar av Ukraina, dock inte Volynien och västra Podolien som ockuperades av Polen. Samtidigt pågick det polsk-sovjetiska kriget. Kriget ledde dock inte till att de olika delarna av Ukraina kunde enas i en stat, utan landet delades upp mellan främst Sovjetunionen och Polen. Norra Bukovyna blev en del av Rumänien och Transkarpatien tillföll Tjeckoslovakien. De nya sovjetiska makthavarna önskade att stärka de ukrainska banden österut och Ukrainska SSR var en av de republiker som 1922 grundade Sovjetunionen.[25] Till huvudstad i Ukrainska SSR utsågs Charkiv och den förblev detta fram till 1934 då Kiev blev ny huvudstad.[26]
Svältkatastrof och industrialisering
Den ukrainska nationaltanken levde vidare under mellankrigstiden, och den ukrainska kulturen upplevde en blomstring under 1920-talet, med bolsjevikernas godkännande. Den relativt toleranta kulturpolitiken medförde att andelen ukrainare i kommunistpartiet ökade stadigt. Till en början hade medlemmarna i kommunistpartiet i Ukraina till största del utgjorts av ryssar och judar, men det ändrades i och med ukrainiseringspolitiken. Andelen ukrainare steg från runt 20% år 1920 till över 50 % mot slutet av 20-talet. Samtidigt ökade det här motståndet från ryska tjänstemän i Ukraina, och även den centrala sovjetregeringen i Moskva såg med misstänksamhet på utvecklingen.[förtydliga] Vid slutet av 1920-talet, under Stalin, hårdnade det sovjetiska greppet om Ukraina. Den första femårsplanen som gällde mellan 1928 och 1932 och syftade till Sovjetunionens snabba industrialisering innebar en omfattande kollektivisering av jordbruket och detta mötte hård motstånd hos de många bönder som fanns i Ukraina.[25]Andelen kollektivjordbruk ökade från 9 % i oktober 1929 till 65 % i mars 1930. De jordbrukare som stod emot klassades som kulaker (godtyckligt definierade "rika" bönder). Kulakerna möttes av skenande skatter, höga spannmålskvoter och sedermera konfiskering av sin egendom och slutligen deportering till Sibirien och Kazakstan.[27] De intellektuella möttes också av förnyat politiskt förtryck, jämfört med den mer toleranta politiken under 1920-talet.[25]
Under vintern 1932–1933 dog fyra miljoner människor av den svältkatastrof i Ukraina, som fått namnet Holodomor. Svältkatastrofen drabbade hela Sovjetunionen, men Ukraina drabbades oproportionerligt hårt. Bland historiker råder oenighet om hungersnödens orsaker.
Många historiker anser att Stalin-regimen förorsakade en artificiellt iscensatt svält för att bryta de ukrainska böndernas motstånd mot kollektiviseringen av jordbruket. Denna uppstod genom att de sovjetiska myndigheterna krävde in spannmål och kreatur från Ukrainas bönder enligt mycket höga kvoter som var omöjliga att nå och som inte tog hänsyn till missväxt och växlande skördar. 1932 kom en lag som gjorde stöld av "socialistisk egendom" till ett grovt brott. Det innebar att stöld av t.ex. en säck med vete kunde straffas med döden genom arkebusering. Svälten spred sig explosionsartat under våren 1933, men ingen hjälp kom från Moskva. Under samma tidsperiod exporterades mer än en miljon ton spannmål till länder i väst.[28] Landsbygdsbefolkningen led svårt och kannibalism förekom. I städerna var svälten mindre omfattande – där var man i högre grad bolsjevikiskt russifierad och fick ta del av den mat som myndigheterna beslagtog.
Andra historiker delar inte denna historieskrivning, utan anser att hungersnöden uppstod på grund av oredan i landet i samband med den nya ekonomiska politiken och kollektiviseringen av lantbruket.[29]
En ukrainsk domstol har namngivit Josef Stalin som huvudskyldig till folkmord. Den 23 november 2008 hedrade Ukraina 75-årsminnet av Holodomor, med dåvarande presidenten och premiärministern i spetsen.[30] Flera minnesmärken har rests till minnet av de döda i Holodomor.
Ukrainska SSR utsattes också för massiv förryskning, och många oppositionella kulturpersonligheter, ukrainska nationalister, intellektuella, präster, mullor och rabbiner mördades eller deporterades.[31][när?] Från mitten på 1930-talet, till följd av Holodomor samt etniska omflyttningar inom Sovjetunionen, kom ryssarna att utgöra en betydande andel av befolkningen i östra Ukraina som också med den ökande industrialiseringen och urbanisering fick ökad rysk inflyttning. Sovjetunionen gjorde under 1930-talet stora ekonomiska framsteg till följd av den forcerade industrialiseringen: mellan 1928 och 1937 femfaldigades produktionen i landet. Inget annat stort land hade någonsin uppnått en så snabb ekonomisk industriell tillväxt. Grunden för den snabba industrialiseringen var inte minst kollektiviseringen av jordbruket. Denna hade lett till omfattande lidande och svält i Ukraina, samtidigt som den ur ett kommunistiskt perspektiv var nödvändig för att kunna bygga basen för en tung industri och stark armé.[25] Som en följd av industrialiseringen kunde de breda massorna lära sig att läsa. Industrialiseringen möjliggjorde även införandet av ålderspension, fri hälsovård, fri utbildning, daghem och "rätten till arbete".[29]
Andra världskriget
Efter Polens fall hösten 1939 införlivades dagens västra ukrainska regionerna med Sovjetunionen. Det område som införlivades motsvarade i stort sett området öster om den så kallade Curzonlinjen som på främst etniska grunder föreslagits[förtydliga] som gräns mellan Polen och Sovjetunionen när efterkrigsgränserna skulle fastställas efter 1918; området öster om linjen hade[när?] enligt vissa beräkningar 12 miljoner invånare, varav ungefär tre miljoner var polacker. Det nybildade självständiga Polen ansåg sig av historiska skäl ha rätt till området och erövrade det i det polsk-sovjetiska kriget 1920-1921.[29][förtydliga]
Sovjetmakten utförde 1939–1941 massdeportationer till Sibirien och Sovjetunionens inre delar, något som drabbade etniska ukrainare som betraktades som potentiellt illojala med Sovjetunionen och dess politik. Enligt olika källor kom mellan 320 000 och 1,5 miljoner invånare i västra Ukraina att deporteras.[32][33][34] Hur stor del av dessa som var etniska ukrainare är inte känt.
Under inledningen av operation Barbarossa, den tyska invasionen av Sovjetunionen 1941, anföll Nazityskland de etniskt ukrainska områdena, där de sovjetiska styrkorna bjöd begränsat motstånd och under stor oordning retirerade österut. Läget förvärrades när grannlandet Rumänien förklarade Sovjetunionen krig och ockuperade viktiga hamnstäder vid Svarta havet. Bland annat ockuperades hamnstaden Odessa och området Transnistrien, som hamnade under rumänsk kontroll, och där massakrer på judar följde.Till en början välkomnade många ukrainare – i synnerhet de i väst – de tyska nazitrupperna som "befriare". Detta fick de anledning att ångra. Många ukrainares tyskvänliga attityd var i viss mån följden av de aktioner som under Stalintiden hade utförts mot de ukrainska bönderna och de flesta etniska ukrainare var vid den här tiden bönder.[källa behövs]
Snart efter invasionen inledde tyskarna och nationalistiska ukrainare (ONU:s militära gren UPA) en period av folkmord, mord och deporteringar av icke-ukrainare som polacker, judar och ryssar. Stepan Banderas fraktion av OUN brände ner hela byar, och dödade 40 000–60 000 polska civila i Volynien,[36] och mellan 25 000[37] och 30 000–40 000 i östra Galizien.[36].
Den tyska ockupationen av Ukrainska SSR genomfördes på tre månader. Vid slaget om Kiev september 1941 tog tyskarna 450 000 sovjetiska soldater till fånga, samt ett stort antal civila. Det totala antalet fångar uppgick till omkring 660 000 personer.[38] Under slutet av kriget drevs tyskarna tillbaka västerut, och sovjetrepubliken kunde åter etableras på sitt tidigare territorium – nu inkluderat de tidigare polska områdena. De sista västliga delarna, vilka tillhört bland annat Polen, före andra världskriget, togs inte tillbaka av Röda armén förrän år 1944 under operation Bagration.
Efter andra världskriget
Ukrainska SSR fick medlemskap i Förenta nationerna 26 oktober 1945 och är således en av ursprungsmedlemmarna, även om det i realiteten enbart betydde att Sovjetunionen fick en extra plats. Halvön Krim ingick inte ursprungligen i Ukrainska SSR utan överfördes 1954 dit från Ryska SFSR.[39]. Den relativa levnadsstandarden ökade för delrepublikens invånare under 1950-, 60- och 70-talet. Under denna tid byggdes nya bostadsområden och offentliga byggnader. Även många kulturinstitutioner inrättades. År 1986 inträffade ett stort reaktorhaveri i kärnkraftverket i Tjernobyl (se Tjernobylolyckan).
Självständighet 1991
Efter Berlinmurens fall 1989 och Gorbatjovs reformer av Sovjetunionen (Perestrojka) anordnades den 17 mars 1991 en folkomröstning om en reformerad Sovjetisk union och i Ukraina röstade 70,2 % av väljarna för en reformerad union.[40] Den 24 augusti 1991, strax efter augustikuppen i Sovjetunionen 1991, deklarerade sig Ukraina som självständig och suverän stat, vilket bekräftades av över 90 procent av landets befolkning vid en folkomröstning den 1 december 1991. Vid det följande årsskiftet upplöstes Sovjetunionen.
Efter Sovjetunionens upplösning blev Ukraina inte bara en självständig suverän stat, utan också en kärnvapennation med världens tredje största kärnvapenarsenal. Tillsammans med USA, Ryssland och Storbritannien undertecknade Ukraina 1994 Budapestuppgörelsen där Ukraina förband sig att överlämna sin kärnvapenarsenal för destruktion i utbyte mot bland annat utfästelser från övriga länder i uppgörelsen att de skulle respektera Ukrainas självständighet och Ukrainas dåvarande gränser, och inte använda vapenmakt mot landet.[41][42][43] 1997 undertecknade Ryssland och Ukraina ett fredsfördrag med utfästelser om att respektera varandras självständighet och existerande nationsgränser. [44][45][46]
Ukrainas historia mellan 1992 och 2004 präglades av de båda presidenterna Leonid Kravtjuk och Leonid Kutjma.
I presidentvalet vintern 2004/2005 segrade den västvänlige Viktor Jusjtjenko över den ryssvänlige Viktor Janukovytj. Detta skedde efter en folklig resning av Jusjtjenko-anhängare i västra och norra Ukraina benämnd orangea revolutionen, sedan Janukovytj beskyllts för valfusk i det föregående valet. Den orangea revolutionen har i sin tur beskyllts av Janukovytj-anhängare för att ha varit styrd från USA.[47][48]
I det ukrainska parlamentsvalet 26 mars 2006 fick Regionernas parti ledd Viktor Janukovytj drygt 30 % av rösterna och tillsammans med ett antal småpartier majoritet sedan socialisterna bytt sida. Janukovytj utsågs till premiärminister den 3 augusti 2006. President Jusjtjenko och premiärminister Janukovytj var oeniga om det mesta och krisen förvärrades i slutet av april 2007. Janukovytj var premiärminister fram till valet 30 september 2007.[källa behövs]
Parlamentsvalet 30 september 2007
I mars 2007 uppstod en konstitutionell kris när president Jusjtjenko upplöste parlamentet och avsåg att hålla nyval den 27 maj 2007. Detta föranledde stora demonstrationer i Kiev, både för och emot beslutet. I parlamentet hade dåvarande premiärministern Janukovytjs allierade majoriteten. Parlamentet kallade då till krismöte och röstade enhälligt ned presidentens beslut, varpå ärendet togs upp i Högsta domstolen. Läget blev akut när Jusjtjenko avsatte riksåklagaren Svjatoslav Piskun med ett dekret, varpå inrikesminister Vasyl Tsusjko satte in Berkutstyrkan för att skydda riksåklagaren och dennes kansli. Vasyl Tsusjko drabbades av en hjärtinfarkt den 30 maj efter att Jusjtjenko hade tillsatt en brottsutredning mot honom. Dagen efter påstod Tsusjko att han hade blivit förgiftad. Han sade sig veta vem som förgiftat honom och varför och att teorin skulle offentliggöras ifall han inte överlevde. Myndigheterna avfärdade uppgifterna som rykten.[49][50]
Krisen fördjupades ytterligare då runt 2 000 man ur inrikesdepartementets trupper, som även hade stöttat Jusjtjenko under Orangea revolutionen 2004, försökte tåga mot Kiev inför ett krismöte mellan president Jusjtjenko och premiärminister Viktor Janukovytj. Detta skedde på order av befälhavaren Oleksandr Kichtenko, lojal med president Jusjtjenko. Inrikesdepartementets lojalitet var dock splittrad mellan konfliktens huvudpersoner; Jusjtjenko som tog befälet över departementets trupper med ett dekret, medan Janukovytj hade kontroll över polisen och specialstyrkan Berkut. Båda sidor gjorde försonliga uttalanden medan ledarna till sist möttes och efter långvariga förhandlingar kom fram till en kompromiss enligt vilken det blev nyval 30 september 2007. Resultatet av valet blev att Julia Tymosjenko tog över posten som premiärminister.[51]
- Parlamentets sammansättning efter valet 2007
- Regionernas parti (175 mandat)
- Julia Tymosjenkos block (156 mandat) (Fäderneslandsförbundet • Reform och ordning • Ukrainas socialdemokratiska parti)
- Vårt Ukraina - Folkets självförvarsblock (72 mandat) (Vårt Ukraina • Framåt Ukraina! • Ukrainas folkrörelse • Ukrainska folkpartiet • Ukrainska republikanska partiet "Samling" • Kristdemokratiska unionen • Europeiska partiet • PORA • Ukrainska nationalistkongressen • Moderlandets försvarsparti)
- Ukrainas kommunistiska parti (27 mandat)
- Lytvynblocket (20 mandat) (Ukrainska folkpartiet • Ukrainas arbetarparti)
Den parlamentariska krisen 2008
Bakgrunden till den parlamentariska krisen var kriget i Sydossetien. President Jusjtjenko tog omedelbart ställning för Georgien och sin nära allierade Micheil Saakasjvili. Premiärminister Julia Tymosjenkos parti Fäderneslandsförbundet, med en tidigare image av västvänlighet, stoppade en parlamentsresolution som var kritisk mot Ryssland. Den proryska oppositionen med Regionernas parti i spetsen hade med stöd av Fäderneslandsförbundet även inskränkt presidentens maktbefogenheter, vilket ledde till regeringskrisen då de två regerande blocken inte längre kunde sitta i samma regering.[52]
President Viktor Jusjtjenko beslutade att upplösa parlamentet och utlysa nyval. Valdatum sattes till den 7 december 2008, men en domstol fryste beslutet efter ett överklagande från Julia Tymosjenkos sida. Enligt yrkandet hade presidenten inte rätt att upplösa parlamentet mindre än ett år efter dess tillträde. Efter domstolens besked lämnade president Viktor Jusjtjenkos parti, Vårt Ukraina, ett eget överklagande.[52][53] Krisen fick sin lösning 9 december då de båda rivalerna president Viktor Jusjtjenkos Vårt Ukraina - Folkets självförvarsblock och premiärminister Julia Tymosjenkos block enades om att bilda en ny koalitionsregering. Narodna Partija, det ukrainska folkpartiet, ingick också i regeringen och dess ledare Volodymyr Lytvyn blev parlamentets talman.[54]
Presidentvalet 2010
Från 2010 var Mykola Azarov premiärminister.
Den 30 mars 2012 förhandlade Ukraina om ett associeringsavtal med Europeiska unionen.[55]
Den tidigare premiärminister Viktor Janukovytj vann valet. Han fick i andra valomgången 48,95 procent av rösterna mot 45,47 procent för premiärminister Julia Tymosjenko.[56]
Janukovytj övertog presidentposten från Viktor Jusjtjenko den 23 februari 2010.[57] Tymosjenko var fortfarande premiärminister, men med en bräcklig majoritet i parlamentet.[58]
Efter flera veckors arbete lyckades Janukovytj skapa ett parlamentariskt underlag för att avsätta Tymosjenko. Parlamentet antog 3 mars en misstroendeförklaring mot Tymosjenko. Därmed tvingades hon och hennes regering avgå 4 mars. Förslaget om misstroendeförklaring lades fram av Janukovytjs parti Regionernas parti, och 243 av de 450 parlamentsledamöterna röstade ja till förslaget. Tymosjenkos före detta vice premiärminister Oleksandr Turtjynov utnämndes till expeditionsministär tills en ny regering kunde bildas.[59] Janukovytj parti Regionernas parti förhandlade med flera andra partier i parlamentet och fick stöd av kommunisterna, Litvinblocket och flera avhoppare från Jusjtjenkos koalitionspartier. Därför fick Janukovytj en majoritet bakom sig i parlamentet.[60]
Janukovytj namngav under förhandlingarna sina kandidater, och slutligen blev den ryskfödde förre finansministern Mykola Azarov utnämnd till premiärminister den 11 mars. Regionernas parti kom sedan att tvingas regera i koalition.[61]
Euromajdan och Krimkrisen
Euromajdan var en serie protestaktioner som inleddes 21 november 2013, främst på Självständighetstorget och flera officiella byggnader i huvudstaden i Kiev. Protesterna förorsakades av det uteblivna samarbetsavtalet mellan Ukraina och Europeiska unionen vilket från oppositioners sida hade väntats ge ett större oberoende från Ryssland. På söndagarna, 1 och 8 december, samlades några hundratusende demonstranter, övriga dagar några tusen. Natten mellan 10 och 11 december försökte regimen utan framgång rensa området från demonstranter.
Under januari och februari eskalerade konflikten, och målet förändrades successivt från allmänt missnöje till krav på Janukovytj-regimens avgång. Den 21 februari 2014 undertecknades ett avtal mellan den demokratiskt och lagligt valde presidenten Viktor Janukovitj och oppositionens representanter Arsenij Jatsenjuk, Vitalij Klitjko, Oleh Tiahnybok. Avtalet och dess genomförande garanterades genom underskrifterna från tre utrikesministrar från EU, Tysklands Franz-Walter Steinmeier, Frankrikes Fabio Laurent och Polens Radoslaw Sikorski. Avtalet innebar en tidplan för konstitutionella ändringar och att utlysa nyval. Trots ingånget avtal och EU:s garantier genomförde oppositionen den 22 februari 2014 en statskupp. [källa behövs]Beväpnade grupperingar tvingade landets president och regering att lämna landet. De förändrade styrkeförhållanden som då skapades i landets parlament gjorde att ett antal lagar och reformer kunde drivas igenom, Viktor Janukovytj fråntas presidentposten och landet återgick till 2004 års författning (ändrad 2010 under Janukovytj presidenttid).[62]
Därefter skedde motreaktioner från främst rysktalande ukrainare i delar av östra och södra Ukraina. Här hade Janukovytj sin politiska bas, och många av hans anhängare vägrade acceptera den nya regimens legitimitet. En revolt iscensattes mot de folkvalda lokala ledarna. Med hjälp av ryska soldater i anonyma uniformer tog separatister över kontrollen av halvön Krim.[63] I mars 2014 genomfördes en illegal folkomröstning trots protester från den ukrainska regeringen och västmakter. Folkomröstningen påstods visa att en stor majoritet av befolkningen önskade att Krim skulle tillhöra Ryssland. Ryssland annekterade därefter Krim under förevändning av att de erhållit en sådan begäran från Krim.[64]
Samtidigt stärkte Ryska federationen sin militära närvaro på Krim, i strid med gällande avtal. Den ryska svartahavsflottan blockerade i början av mars 2014 Kertjsundet som utgör den enda infarten till Azovska sjön.[65] Rysk militär fortsatte sedan med annektering av ukrainska militäranläggningar på halvön liksom Ukrainska örlogsfartyg.[66] De ryska aktiviteterna på Krim ledde till starka internationella reaktioner, samtidigt som den nya regimen i Kiev i början av mars[67] förberedde Ukrainas tidigare uppskjutna associationsavtal med EU.
Krims parlament deklarerade Krims självständighet 11 mars 2014, som ett led mot den kontroversiella folkomröstningen om Krims framtid.[4] En vecka senare anslöts hela halvön till Ryska federationen. För första gången sedan andra världskriget hade en europeisk stat erövrat och införlivat en del av ett annat land. Omvärlden reagerade starkt på annekteringen. Ryssland anklagades både för att ha brutit mot folkrätten och mot flera internationella avtal.[64]
Ryssland lät uppföra en bro mellan Krim och det ryska fastlandet. Bron försvårade tillfarten till Azovska sjön och innebar hinder för ukrainsk fartygstrafik. I november 2018 blockerade Ryssland Kertjsundet, och besköt ukrainska fartyg. Under en tid införde Ukraina krigslagar i gräns- och havsregioner i landet.[68][69]
Presidentvalet 2014
Petro Porosjenko vann 2014 års presidentval där han fick 54,70% av rösterna vilket innebar en absolut majoritet och därför inget behov av en andra valomgång. Valets tvåa var Julia Tymosjenko med 12,81% av rösterna. Han vann i samtliga valdistrikt där val kunde genomföras, utom i ett i Charkiv oblast där Mychajlo Dobkin fick flest röster.
Ukrainas valkommission beräknade att 55,33 procent av de röstberättigade deltog i valet. I två av landets regioner (Donetsk oblast och Luhansk oblast) kunde endast 20 procent av vallokalerna hålla öppna, på grund av våld och hot om våld från proryska separatister. På Krim kunde valet inte genomföras alls, eftersom halvön annekterats av Ryska federationen.
Presidentvalet 2019
.jpg)
Volodymyr Zelenskyj vann 2019 års presidentval. Han fick ett stöd av drygt 73 procent av väljarna medan den sittande presidenten Petro Porosjenko fick stöd av drygt 24 procent. Zelenskyj blev Ukrainas nye president[70]. Zelenskyj hade dock inte något parti; istället blev hans valrörelse Folkets tjänare ett parti.[71] I juli 2019 vann president Volodymyr Zelenskyis nya parti Folkets tjänare en övertygande seger i partiets första parlamentsval.[72]
Krisen 2014 och det fortsatta kriget
Under hösten 2013 inleddes oroligheter i landet efter att Ukarainas dåvarande president Janukovytj hade vägrat underteckna ett samarbetsavtal mellan Ukraina och EU som skulle inneburit att landet närmade sig medlemskap i EU och ett större oberoende av Ryssland. Protesterna kom sedermera att inrikta sig mot president Janukovytj ryssvänliga ledarskap, auktoritära lagar i syfte att kväsa demonstrationerna och regimens användning av våld mot demonstranter. Protesterna resulterade i att parlamentet den 22 februari 2014 drev igenom ett antal lagar som innebar att polisen togs bort från Kievs gator, att 2004 års författning återinfördes, oppositionella fångar, inklusive Julia Tymosjenko släpptes fria och att Viktor Janukovytj både avsattes och ställdes inför riksrätt. Janukovytj flydde med hjälp av ryska säkerhetstjänsten FSB undan riksrätt och gick i exil i Ryssland.[73] Parlamentet utlyste nyval till presidentposten 25 maj 2014.
I februari/mars 2014, kort efter att Janukovytj avsatts som president började beväpnade separatister inta lokala regeringsbyggnader på Krim-halvön. Senare skulle det visa sig att det i själva verket till stor del rörde sig om medlemmar ur ryska militära specialförband i anonyma gröna uniformer.[63] Efter en illegal folkomröstning annekterade Ryska federationen hela halvön i vad som betecknas som Krimkrisen. För första gången sedan andra världskriget hade en europeisk stat erövrat och införlivat en del av ett annat land. Omvärlden reagerade starkt på annekteringen. Ryssland anklagades både för att ha brutit mot folkrätten och för brott mot flera internationella avtal.[69]
Efter att Ryssland annekterat Krim intog proryska separatister lokala regeringbyggnader i flera större städer i östra Ukraina, däribland Sloviansk och Donetsk, och sedermera utropades separatistiska republiker i Donetsk oblast och Luhansk oblast. Separatisterna stöddes av Ryssland. En av de ledande rebellerna, Igor "Strelkov" Girkin, var rysk medborgare, tidigare militär, som lämnat ryska säkerhetstjänster en kort tid innan oroligheterna i östra Ukraina inleddes. Ryssland samlade militära trupper längs Rysslands gräns mot östra Ukraina och utgjorde därmed ett hot mot de ukrainska styrkor som försökte återta kontrollen i de städer och områden där separatister tagit kontrollen. Konflikten pågick lågintensivt under flera månader under våren 2014.
I juli 2014 intensifierades konfliket när Ukrainsk militär inledde en större offensiv i syfte att återta kontrollen i de östra delarna av landet. Separatisterna fortsatte att åtnjuta Rysslands stöd och försågs med alltmer avancerade vapen, bland annat luftvärnsrobotar. 17 juli sköts Malaysia Airlines flight 17 ner över den rebellkontrollerade delen av området med en rysk luftvärnsrobot, vilket resulterade i att samtliga ombordvarande 298 personer miste livet. I augusti invaderade ryska mekaniserade pansartrupper östra Ukraina och tryckte tillbaka ukrainska styrkor.[63]
Ukrainas militär förmådde inte säkra gränsen mot Ryssland. Från rysk sida kom under augusti och september "frivilliga", förnödenheter och vapen (det senare dock förnekat av Ryssland). Resultatet blev att de ryskstödda separatisterna åter etablerade full kontroll över städerna Donetsk och Luhansk samt det starkt industrialiserade området sydöst om städerna. Dessutom avancerade man i söder mer än halvvägs mot Mariupol. Ukraina höll extrautlysta parlamentsval den 26 oktober 2014. Efter striderna i Ilovaisk och Debaltseve har frontlinjen kommit att alltmer stabiliseras i något som började likna en frusen konflikt.
Under 2014 flydde över en halv miljon människor till Ryska federationen, undan striderna i östra Ukraina.[74] Dessutom har kanske en halv miljon ytterligare flytt till andra delar av landet.[75] Flyktingarna till Ryssland välkomnades med lättade formaliteter, i tydlig kontrast mot vad som sker med invandrare/flyktingar i Ryssland med annat etniskt ursprung.[76]
1 januari 2016 började frihandelsavtalet mellan Ukraina och Europeiska unionen (engelska: Deep and Comprehensive Free Trade Area – DCFTA) att gälla. Resten av associationsavtalet mellan Ukraina och EU var då redan etablerad sedan november 2014.[77] Samtidigt sade Ryska federationen upp sitt och Ukrainas ömsesidiga frihandelsavtal, vilket gällt sedan 2011. Rysslands beslut om uppsägning motiverades med att Ukraina inte samtidigt kan vara del av två olika frihandelsområden,[78] men det sker också i ljuset av att Ukraina inlett en ekonomisk blockad mot Republiken Krim (ockuperat och annekterat av Ryssland i mars 2014).[79]
Efter oroligheterna i Ukraina som började 2013 har många ukrainare lämnat landet. Ukrainare var således 2015 den nationalitet som fick flest