Skånska
sydsvensk dialekt av svenska / From Wikipedia, the free encyclopedia
Skånska är i dag oftast ett samlingsbegrepp för de svenska utjämnade dialekter och regionala former av standardsvenska som i dag brukas i Skåne. En annan betydelse av ”skånska” är de genuina dialekter eller folkmål som historiskt talades i Skåne; dessa äldre folkmål har visserligen påverkat de nutida utjämnade dialekterna och regionala formerna av standardsvenska, men är (var) så annorlunda i sitt uttal, sin fonologi, sin morfologi och i sitt ordförråd, att de för det stora flertalet nutida svenskar och skåningar vore svårbegripliga.
Även de äldre sydskandinaviska dialekterna som talades i vad som i historiesammanhang brukar kallas Skåneland före försvenskningsprocessen från sent 1600-tal brukar gå under benämningen skånska. Dessa äldre mål kan också betecknas som former av danska.
Skånskan har – tillsammans med svenskan och danskan – sitt ursprung i fornnordiskan. Ur fornnordiskan har en fornöstnordisk gren utvecklats, som var i stort sett samma språkliga varietet fram till 1100-talet, varefter fornöstnordiskan splittrades i de olika målen inom det som senare blev de danska, skånska och svenska dialektområdena.
En stor del av skånskans unika ordförråd har försvunnit eller försvenskats sedan Sverige erövrade Skåneland från Danmark 1658, men prosodin skiljer sig fortfarande från rikssvenskan. En studie har emellertid visat att 70 % av skånska ord inte uppvisar några semantiska förändringar sedan 1841 och att den yngre generationen skånsktalande har en positivare attityd till och oftare talar skånska än den äldre generationen.[1]
Andra dialekter i Sydsverige såsom blekingska, sydlig småländska och sydlig halländska är besläktade med dialekterna i Skåne och de brukar alla traditionellt sett räknas till sydsvenska mål, en indelning baserad på bland annat gemensamma drag i uttal, böjning, ordbildning och syntax.[2][3]