Argon

För ett släkte av fjärilar, se Argon (fjäril).

Argon är ett icke-metalliskt grundämne som har atomnummer 18 och kemiskt tecken Ar. Argon är den vanligaste ädelgasen och den finns i jordens atmosfär i en halt av cirka 0,93 %. Argon används ibland som förpackningsgas i livsmedel och har E-nummer E 938.

Argon
Nummer 18 Tecken Ar Grupp 18 Period 3 Block p
Ne ↑ Ar ↓ Kr Klor ← Argon → Kalium     [Ne] 3s2 3p6             18Ar                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                         Violett i sitt plasmatillstånd Emissionsspektrum
Generella egenskaper
Relativ atommassa	39,948(1)[1] u
Utseende	Färglös i gasform
Fysikaliska egenskaper
Densitet vid 0 °C och 101,325 kPa	1,784 g/L
– flytande, vid kokpunkten	1,3954 g/cm3
Aggregationstillstånd	Gas
Smältpunkt	83,81 K (−189,34 °C)
Kokpunkt	87,302 K (−185,848 °C)
Trippelpunkt	83,8058 K (−189,3442 °C) 68,89 kPa[2]
Kritisk punkt	150,687 K (−122,463 °C) 4,863 MPa[2]
Molvolym	22,56 × 10−6 m³/mol
Smältvärme	1,18 kJ/mol
Ångbildningsvärme	6,52[3] kJ/mol
Specifik värmekapacitet	520 J/(kg × K)
Molär värmekapacitet	20,85[4] J/(mol × K)
Ångtryck Tr. (Pa) 1 10 100 1 k 10 k 100 k Te. (K) 47 53 61 71 87
Atomära egenskaper
Atomradie	71 pm
Kovalent radie	106 pm
van der Waalsradie	188 pm
Elektronaffinitet	0 kJ/mol
Jonisationspotential	Första: 1 520,6 kJ/mol Andra: 2 665,8 kJ/mol Tredje: 3 931 kJ/mol Fjärde: 5 771 kJ/mol (Lista)
Elektronkonfiguration
Elektronkonfiguration	[Ne] 3s2 3p6
e− per skal	2, 8, 8
Kemiska egenskaper
Oxidationstillstånd	0
Elektronegativitet	3,242 (Allenskalan)
Diverse
Kristallstruktur	Kubisk ytcentrerad (fcc)
Ljudhastighet	319 m/s
Värmeledningsförmåga	0,01772 W/(m × K)
Magnetism	Diamagnetisk[5]
Magnetisk susceptibilitet	−1,1 × 10−8[6]
Brytningsindex	1,000281
Identifikation
CAS-nummer	7440-37-1
Pubchem	23968
RTECS-nummer	CF2300000
Historia
Namnursprung	Från grekiska argos, ”på tomgång”.[7][8]
Upptäckt och första isolation	Lord Rayleigh och William Ramsay (1894)
Stabilaste isotoper
Huvudartikel: Argonisotoper Nuklid NF t1/2 ST SE (MeV) SP 35Ar {syn.} 1,775 s β+ 5,965 35Cl 36Ar 0,337 % Stabil 37Ar {syn.} 35,04 d ε 0,813 37Cl 38Ar 0,063 % Stabil 39Ar Spår 269 a β− 0,565 39K 40Ar 99,6035 % Stabil 41Ar {syn.} 109,61 min β− 2,492 41K 42Ar Spår 32,9 a β− 0,6 42K
Säkerhetsinformation
Säkerhetsdatablad: Sigma-Aldrich
Globalt harmoniserat system för klassifikation och märkning av kemikalier GHS-märkning enligt EU:s förordning 1272/2008 (CLP) Gasflaska
H-fraser	H280
P-fraser	P403
SI-enheter och STP används om inget annat anges.

Användning

Ett argonfyllt glasrör lyser upp med hjälp av elektrisk ström och bildar förkortningen för argon.

Argon används ofta som skyddsgas när kväve är för reaktivt och andra ädelgaser för dyra. Argon har en stor användning i glödlampor där den skyddar volframtråden från oxidering. Gasen används också som skyddsgas vid svetsning av till exempel järn där metallen annars hade reagerat med luftens syre på grund av hettan. Flytande argon kan användas vid behandling av cancer då cellerna dör av den kraftiga nedkylningen. Även för att förbättra isolervärdet på fönster.

Förekomst

Argon är den vanligaste ädelgasen och jordens atmosfär består till 0,934 volymprocent av gasen.

Gas	Procent i atmosfären (volym)
Kväve	78,084 %
Syre	20,946 %
Argon	0,934 %
Koldioxid	0,035 %
Övrigt	ca 0,001 %

(Atmosfären består också av vattenånga, oftast mellan 1 och 4 %, som inte räknas med då mängden varierar stort, bland annat med temperatur och höjd.)

Framställning

Argon utvinns huvudsakligen från luft genom fraktionerad destillation. Argon bildas också genom sönderfall av den naturligt förekommande radioaktiva isotopen ⁴⁰K.

Historia

Engelsmannen Henry Cavendish utförde på 1780-talet experiment med urladdningar i en blandning av kväve och ett överskott av syre, varvid han erhöll kväveoxider som han absorberade i en alkalilösning. Efter att ha absorberat kvarvarande syrgas med kaliumsulfid fick han kvar en liten gasmängd, vilken bestod av ädelgaser från luften. Han fastställde dock aldrig dessa gasblåsor som ett nytt ämne.^[9]

När John William Strutt på 1880-talet bestämde densiteten för olika gaser upptäckte han att kväve som hade framställts ur luft hade lite högre densitet än det kväve som framställts ur ammoniak. Strutt hittade ingen förklaring på problemet men skotten sir William Ramsay gjorde en spektralanalys på luft befriad från syre och kväve och hittade då linjer som aldrig förr hade hittats i luft.

När Ramsay 1894 ledde luftkväve över glödande magnesium, som reagerar med kväve, fann han att 1/80-del av gasen inte reagerade med magnesium. Forskarna kom då överens om att det var ett nytt grundämne som upptäckts och döpte gasen till argon efter det grekiska ordet argos som betyder trög eller lat.

Då Ramsay 1898 tillsammans med Morris Travers, destillerade argonet fann han att det innehöll ytterligare tre ädelgaser - neon, krypton och xenon.^[9]